bra inlägg
"Något som jag är väldigt less på BÅDE i dressyr och hoppning är dessa bortskämda ponnyungar utan någon som helst ridkänsla! De får en toppenponny som de rider runt på och tävlar med, de vinner och vinner men sen börjar hästen protestera för att ungen rider så illa. Då får de bara en ny ponny att förstöra, fy fan asså! Sånt tål jag inte!
För att göra detta tydligt så menar jag inte att det är något fel att ponnybarn får en välutbildad tävlingponny av sina föräldrar. Så länge de rider mjukt och trevligt och strävar efter att bli bättre (om de inte är så erfarna) och har en bra ridkänsla helt enkelt. Det är såna tjejer och killar som förtjänar dessa topphästar!
Jag blir förbannad när jag ser ungar som sliter ponnysarna i munnen och rider allmänt ovårdat och tar allt för givet! Det finns så många ungar som får oförtjänta vinster och placeringar tack vare bussiga ponnyer med talang fast att ryttaren själv inte kan rida.
Då ser jag hellre en medelmåttig ponny vars ryttare rider mjukt och älskar den över allt annat på jorden som kanske får någon enstaka placering då och då tack vare lydnad och teamwork dem emellan.
Jag är så oerhört glad att båda mina ponnysar har hamnat hos två helt underbara ryttare som älskar dem över allt annat och som rider dem på ett mjukt och trevligt sett! Jag är så lycklig att de inte hamnade oss någon liten unge som sätter prisrosetterna före deras välmående som sitter och rycker och bankar tills hästarna tröttnar och då bara byter ut dem som en leksak eller tävlingsmaskin till något ”bättre” när det i själva verket är ryttaren som är felet."
Så himla bra skrivet! Visst kan det vara kul att rida runt på en ponny/häst som kan allt och allt man själv behöver göra är att svänga och man tar hem massa vinster. Men det kan omöjligt vara bättre än att ha kämpat sig dit som ett team och nått sitt eget mål, då priserna spelar ingen roll och man tänker på det som är bäst för hästen.